Kattugledammen

Karta till platsen



Idag tänkte ta er med på en av mina absoluta favoritturer; att gå från Ingvallhögen till Kattugledammen. Här vid Kattugledammen kan du verkligen få njuta av lugnet och tystnaden. Endast lite forsbrus från dammen kan höras.

Området har nyttjats sedan lång tid tillbaka. Redan i mitten av 1600-talet började man utvinna myrjärn och man anlade blästor och smältugnar ute i skogarna.

Leden startar vid gården Ingvallhögen där vi väljer den stig som går mot NV. Stigen är mycket lättgången och går genom vacker tallskog med lav- och vitmossefält. Efter ett par hundra meters flack vandring kommer vi fram till gränsen. Till vänster ser vi ett stort flyttblock mitt i gränsgatan och bortom denna skymtar vi riksröse 122 (Blästerröset). Här viker gränsen viker av och gör ett knä åt sydost. Var själva blästan låg är inte lätt att veta. Den finns i närheten men mossa och träd har växt ovanpå. Någongång ska jag gå dit igen och leta ännu noggrannare.

Vid unionsdelningen mellan Sverige och Norge år 1905 utfärdades en överenskommelse som reglerade flottningen i gränstrakterna. Själva dammen tror man anlades av Grønernes Fellesfløtningsforening under åren 1908-1909 medan dammkojan flyttades hit runt 1914. Dammen byggdes för att man skulle kunna frakta timmer till Klarälven via Lilla och Stora Tandån. Lilla Tandån (eller Lille Tannåa som den heter här på norsk sida) är en av åarna i sidovattendraget Grøna.

1958 fördes flottningsrättigheterna över till Klarälvens Flottningsförening men man använde dammen endast fram till 1961 då den lades ner. Virket kom från både svensk och norsk sida och forslades hit nordost om dammen med hästar. Från vältplatsen skjutades timret ner med handkraft i Lilla Tandån.

Några av de män som har arbetat här vet man namnen på. Flottningschefer i området var Galaasen och Lund medan några av dammvakterna hette Emil Kristoffersen, Karlen Lund, Martin Tannåneset, Maurits Tannåneset, Karsten Tannåneset, Eivind Tannåneset m fl. Emil och Martin var bröder och Maurits, Karsten och Eivind var söner till Martin och alla kom från "Synna åa". (Tack till Kirsten för komplettering!)

Kanske är det så att någon av dammvakterna har hört ugglans hoande från myrarna runt omkring under vårnatten och därigenom gett dammen dess namn.

Anläggningen består av en liten sättdamm med ett löp samt kojan. 1989 restaurerades anläggningen av Museumssenteret i Trysil/Engerdal. Kojan var då i dåligt skick och hade börjat sjunka ihop. En luckdamm hör man på namnet att den har utskovsluckor som regleras med en eller flera spakar. En sättdamm har oftast bjälkar av trä, kilsten eller betong (s.k bjälksättar) som regleras med ett eller flera mekaniska spel (löp).



Idag är det stilla här. Väldigt stilla. Endast bäckens porlande hörs. Men förr under flottningen var det liv och rörelse. Även här på den norska sidan var flottarna uppskattade för då fick man med sig nyheter från omvärlden. Nu är det risk att jag är fel ute men jag tror att man brukade mötas inför flottningssäsongen på gården Thune vid Søndre Tannåneset för att förhandla om ackordet. Det var trångt i huset och man var inte alltid överens.

Vid Kattugledammen kan vi välja tre vägar tillbaka till Ingvallhögen. Den lättaste varianten är någon av de två stigarna som leder tillbaka norrut till skogsbilvägen igen, den väg som vi kom eller den som går över den gamla timmeravläggningsplatsen rakt norrut.

De andra två alternativen går över dammluckan och är både blötare och betydligt mer ansträngande men ger å andra sidan en riktigt fin rundtur. Stövlar är ett måste. OBS! Gå försiktigt på dammbron för det kan vara blött och halt på träet. Det leder en stig bort mot gränsen strax efter bron som är trevlig och det vad som är utmärkt på kartan ungefär 30 meter in på svensk sida är vadstället utmärkt på kartan men jag är skeptisk. Ån är djup och vattnet är mörkt. Jag har inte velat ge mig på ett vad här utan följt djurstigarna förbi bäverhyddan bort till vintervägen som byggdes i början av 1960-talet som för oss över ån. Det är dock en blöt vandring dit för ibland försvinner stigen. Det är dock ingen risk att gå vilse, snarare att man blir blöt om fossingarna.

Stefan Nicolaisen
Uppdaterad 2017-04-17

« Tillbaka       |       Till topps, bestefar!