Julkalender 23 december 2017


Sjungarstugan och Rödhällebäcken strax innan den mynnar ut i dagens vattenmagasin i Österdalälven.

Sista dagen före julafton, vad ska vi bjuda på då tro?

Jo, den kommande boken kommer ju att handla om Ljøradalsføret från Støa i söder till Gördalen i norr. Men jag har faktiskt hållit på ännu längre med boken om riksgränsens historia i området. Många har frågat hur det går med den.

Så här är det; den har legat lite i träda. Men det finns väldigt mycket information som ofta är motsägelsefull. Samtidigt är det väldigt kul och intressant att grotta ner sig i något som kanske tilldrog sig för 600 år sedan, samtidigt som man ska få det läsbart. Dessutom vill jag besöka så många av platserna som möjligt. Ni hör själva, det kommer att ta tid. Kanske blir det till och med så att den ska delas upp i två delar...

Låt oss ta ett exempel... och håll i er nu, det blir en låååång berättelse idag. Jag tar gärna emot dina synpunkter och inspel! Kom ihåg att det här är en råtext som ska kompletteras och rättas upp...

Gränsrannsakningen cirka år 1270

Ofta brukar man prata om Landamäret eller Svegsbrevet från 1273 som det tidigaste gränsdokumentet i skriven form. Det anses dock vara nedtecknat av det norska rikskansliet kring 1315-1325 och är en sammanställning av sju oberoende dokument.

Hela dokumentet består totalt av tio pergamentblad och innehåller främst ”Noregs landa maeri” som omfattar fem sidor. Den innehåller en sammanställning av sex beskrivningar av gränsen mellan Norge och Sverige, samt berättelsen om Härjedalens första bebyggelse. Tre av beskrivningarna berör Jämtlands gränser, och en av dessa tre är ett vittnesmål vid ett allting i Sveg. Årtalet för tinget är osäkert men förmodligen någon gång mellan 1269 och 1272. Tyvärr har resten av tingsprotokollet gått förlorat, och vi vet därför inte varför riksgränsen nämndes. Förmodligen avhandlades främst viktiga kyrkliga frågor.

Ofta när man läser dessa gamla beskrivningar från 1200-talets Norden så anges gränsmärkena ganska tätt längs den gränsdel man beskriver och sedan görs ett jättehopp ner till exempelvis gränsens slutpunkt. Den del som vi är intresserade av betraktas dock inte som ett bindande gränsdokument utan är snarare olika vittnesbörd från flera håll och skilda tider som ger en uppfattning om en del huvudpunkters lägen.

Tillvägagångssättet vid gränsrannsakningar var intressant; informanter med gott minne räknar muntligen upp vad de lärt om gränssträckningen, en så kallad rågångsramsa.

En grupp ur allmogen, oftast sex till antalet, får svära vid Bibeln att den uppräknande informationen är sann. Representanter ur allmogen från den andra sidan får därefter styrka detta varefter ett brev upprättas och beseglas av någon prominent person, exempelvis en biskop.

Det innebär att nedteckningarna som bevarats till eftervärlden ofta är ett resultat av tillfälligheter där platsnamn som berättas på olika dialekter har nedskrivits av någon skrivkunnig medhjälpare som oftast inte har kunnat dialekten och försökt att ljuda ner namnen till rikssvenskt skriftspråk.

Gränsrannsakningen utgick från Kulblicks gård, en norsk gård sydväst om Magnor, nära dagens riksröse 56 i Skillingmark. För vårt område räknar man upp följande platser i turordning: Hyliufiell – i Gautœlfiuna i midit i Grœnarose – at stiginum till Faludals – Falufiell – Brostnarhälla – Sannar – Trollgrav – Laufkleppa – Vlfvalldaflœyttr – Somðrbud – Vlfstangamyri – Biertabergh – þrondurklett.

Vi nöjer oss och stannar vid Trollgrav som ligger en bra bit in i Älvdalsskogen, öster om Österdalälven. Vid Sannar fortsätter inte gränskommissionen av någon anledning sitt arbete på plats.


Min ungefärliga tolkning av hur gränsen gick runt år 1273. Notera att 'Hyliufjell' och 'at stiginum till Faludals' är aningen felplacerade...

Hyliufjell

Det första råmärket Hyliufiell är med stor sannolikhet någon punkt på antingen Höljberget (väster om Aspberget) eller längre norrut längs Höljan. Mest troligt är att man avsåg toppen på Höljberget.

Gautœlfiuna i midit i Grœnarose

Närmaste råmärke norrut är ’i Gautœlfiuna i midit i Grœnarose’ och det har av många forskare förlagts till ån Grönans utlopp i Trysilelva (Grönoset).

At stiginum till Faludals

’At stiginum till Faludals’ var en gammal sommarväg som med största sannolikhet följde Görälven på den norra sidan till Fulunäs där den anslöt till färdvägen längs Västerdalsälven och Fulan mot Särna.

Det fanns en nordligare väg över Fulufjäll till Särna men då faller övriga gränsmärken samt att den borde ha hetat stigen mot Särna som ju var målet. Längs Görälven alltså. Stigen finns delvis kvar än i dag och var en mycket gammal komplementväg som följde isälvsavlagringarna som gjorde det lättgånget längs älven. Förmodligen följde man denna väg en bit under gränsavsyningen.

Falufiell

Falufiell låter spontant lätt att tolka som Fulufjäll men det är mest troligt, med tanke på senare gränsdragningar, att man menade den sydligaste delen på dagens Faksefjell eller Näsfjället. Eftersom man följde stigen längs Ljöra en bit så blir Näsfjället mest rimligt. Vid en senare gränsrannsakning som gjordes 1741 görs det klart att det var Näsfjället som avsågs och att Faksefjell endast var bygderå mellan Ljördalen och Särna.

Längre åt nordost blir det svårare att tyda de återstående råmärkena;, Brostnarhälla och Sannar. Vi vet att nästa oomtvistade gränsmärke är Trollgrav och att vi kommer västerifrån, från Näsfjället.

Brostnarhälla

Brostnarhälla är speciellt eftersom det uppges ha blivit rest i terrängen på 1000-talet av vikingakämpen Einar Tambaskälver. Råmärket har varit rest vid en viktig plats där terrängen inte har varit särskilt utmärkande.

Innan lokalkända nu börjar protestera om att Stentrollet som är rest längs Klövjestigen mellan Kinnvallsjösätra och Vallsjön minsann skulle vara det rätta Brostnarhälla och rest av Einar Tambaskälver, så är det inte omöjligt att den gode Einar har rest även denna sten. Men, eftersom urkunden från tiden kring 1270 så tydligt anger Brostnarhälla till en plats mellan Näsfjället och Trollgrav så håller jag mig till den tolkningen här.

Man tror därför att stenen har rests vid en naturlig och viktig samfärdslinje och om vi ska göra en lång historia kort så hamnar vi då vid Ejforsen i Fulan där den gamla färdvägen från Transtrand leder upp mot Särna. Ejforsen var den nordligaste plats i Västerdalälven dit man kunde komma på älven, därefter var man tvungen att gå eller använda häst.

Särnaborna kommer senare att hävda platsen Fulumjälgen vid Ejforsen som riksrå (gräns) mot Lima/Transtrand, så långt som in på 1800-talet. Svenskarna sökte sig åt nordväst eftersom det passade deras intressen.

En mjälg anses vara en ’naken skärning i älvbrinken bestående av isälvsmaterial’. Nu uppstår ett problem och det är att två Fulumjälgen genom åren har ansetts vara det rätta. Ett nordligt vid Åsbo/Husvallsgölen och ett sydligare vid Ejforsen. Här är det tydligt att det är det sydliga vid Ejforsen som är det korrekta och att Einar Tambaskälver här har rest en betydande sandstenshäll. Genom åren har sedan Fulan grävt sig genom mjälgen och stenen har någon gång försvunnit till botten.

Sannar

Innan vi når Trollgrav ska vi försöka att lokalisera platsen Sannar. Ett antagande har varit att Sannar har något med sand att göra. Detta skulle då komma från att det är mycket sand på Kägelheden. Några har gissat att Sannar helt enkelt betyder Särna vilket dock är ologiskt av ett flertal orsaker, främst kulturgeografiskt. Detta eftersom gränsen plötsligt skulle göra en avvikelse norrut på ett par mil för att sedan komma tillbaka till Trollgrav. Särna låg ju dessutom långt in på norskt område.

Senare gränsdragningar kommer handla om Randellobäck (Östra Rödhällan) och det är en plats som hjälper oss på traven. Däremot tror jag att Särna skulle kunna ingå i namnet.

En av de få färdvägar som fanns var den urgamla Allmunvägen (eller Gammskrollvägen) från Åsbyn i Älvdalen till Särna kyrkby. Denna sex mil långa gång-, rid- och klövjestig var den enda färdvägen fram till mitten av 1800-talet. Österdalälven var på många ställen svårforcerad och nyttjades endast delvis som färdled. Kring 1850 byggdes den nya landsvägen som idag har byggts ut till riksväg 70. Allmunvägen började därefter att falla i glömska.

En annan stor färdled var ’Fiskbyvägen’ eller Klubbvägen’, en stig som folk från Mora och Älvdalen nyttjade för att bland andra nå de fiskrika sjöarna Noren, Ransi, Tyri och Van. Stigen användes även av folk från västra sidan av Österdalälven som hade fäbodstället i Havfljotsbodarna.

På samma sätt som i Västerdalarna var det ont om plats för uppodling av åkermark i dalgången. Säkerligen hade man både långfäbodar och höstfäbodar även här. Under sommarhalvåret nyttjade man stora arealer av skogarna vilket i sin tur ledde till stridigheter om myrslogar och betesmarker.

Ibland var man oense om rätten till jakt och fiskevatten. Dessa tvister pågick sedan 1300-talet och först på 1630-talet upphörde oroligheterna när en särskild domstol tillsattes, med bland annat riksrådet Per Brahe som ordförande. Gränsdragningen mellan socknarna Älvdalen och Lima (Särna?) gjordes upp och när rågången 200 år senare skulle fastställas kunde det ske utan stridigheter.

Som jag nämnde tidigare så avslutades gränskommissionens arbete i fält här vid Sannar. Varför kan man ju spekulera i, men jag tror att detta var den sista ’osäkra’ punkten innan Trollgrav. Man ansåg nog att man inte behövde gå vidare på plats.

Kommer man söderifrån längs Allmunvägen så korsar man Rödhällebäcken vid ett par tillfällen men det finns inga speciella kännetecken i terrängen som stödjer att just dessa vadställen skulle vara ett utmärkande gränsmärke. Vid den norra passagen av Rödhällebäcken viker den höger, brant ner i Österdalälven medan Allmunvägen fortsätter norrut.

Efter 500 meters vandring norrut vadar vi över Skräddarmyrbäcken. Strax österut fanns fäbodarna Skräddarmyrbygget som hörde till gårdar i Åsen. Allmunvägen viker nu åt nordväst uppför en backe och är så nedgången att den nästan liknar en ’brot’ vilken uttydes ’en grävd väg snedd uppför en backe’. Stigen syns här ganska bra men blir sedan mer otydlig.

När vi har gått ungefär 500 meter från vadet efter Skräddarmyrbäcken kommer vi fram till sockengränsen mellan Särna och Älvdalen. En kraftledning följer rågången i väst-östlig riktning. Rågången har ett tydligt ’knä’ väster om oss och Allmunvägen korsar rågången cirka 400 meter österut. Detta skulle kunna vara en av platserna för Sannar.


Sparade höga stubbar visar var den gamla Allmunvägen gick vid Särna-rået. På flygbilder syns vägen tydligt eftersom renlaven växer mer frekvent längs den gamla stigen.

Vi befinner oss alltså på en väl frekventerad färdväg och har nått fram till rågången mot Särna eller Serna-rån som senare resenärer benämner det. Ett exempel är O.S von Unge som vandrade här i juli 1826 vilket han senare berättade om i sin skrift ’Vandring genom Dalarne’ som utkom 1829.

Jag citerar: ”Sedan vi båda vandringsmän i våra skogsdrägter åter slutat ett dagsverke och arbetat oss fram halfvägs, eller till Serna-rån, der några gamla namn och årtal voro inhuggna i träden, gjorde vi, på qvällen, upp en eld emot mörkret samt kylan och myggen, som i skyar besvärade oss, och som trifvas särdeles väl i dessa trakter. Men det var ingen lustbrasa; dystert som Kains offerlåga, sprakade den i den regnsjuka natten. Ifrån det djupa snåret av ahlbuskar, der vi hade tagit vårt sängställe, såsom i ett öfvergifvet björnide, hörde vi serenaden af en liten bäck i grannskapet, stundom öfverröstad av den mer aflägsna elfvens sus”.

Låt oss fundera lite… von Unge skriver ovan att de hade kommit halvvägs. De hade startat från Åsbyn på morgonen och om sockengränsen 1826 var densamma som nu så bör de ha haft sitt nattläger strax norr om Skräddarmyren. Den lilla bäcken i grannskapet skulle då kunna vara Skräddarmyrbäcken drygt 200 meter bort och älven dryga kilometern bort.

Å andra sidan så har vi ju sett att gränserna var synnerligen flytande och en källa till dispyter där sockengränserna inte fastställdes förrän på 1630-talet. Platsen för Sannar skulle till exempel kunna vara vadstället över Rödhällan en bit söderut, något som Abraham Hülphers beskrev redan 1757. Den lilla bäcken är Östra Rödhällan och den brusande älven skulle då vara där Rödhällan kastade sig utför de röda porfyrberghällarna ner i Österdalälven eller de överdämda forsarna i själva Österdalälven.

På tillbakavägen den 8 augusti 1757 färdades man med två båtar längs Särnasjön och Österdalälven utför ett tjugotal stråkor och mindre forsar till ’Rödhäll’ där man gick iland klockan 5 på morgonen dagen efter. Bagaget och hästarna hade man skickat längs ’landvägen’ redan den 7:e. Vid Rödhäll var man då 9 ½ mil från Särna kyrka med 3 ½ mil genom skogen till Bredvad och här väntade Dalfolket med hästarna. Vilket detta Rödhäll var råder det delade meningar om.

Men själva namnet Sannar då? Hur skulle man kunna uttolka det? Min teori som jag inte alls har något belägg för är att det helt enkelt handlar om ’Särna-rå’; gränsen mot Särna socken. På älvdalsmål uttalas ’Särn-rå’ som ’Sjärnråð’. Att det skulle vara någon form av älvdalsmål som har blivit förvanskat är dock inte så troligt. Dels för att det avslutande ð-et är så tydligt i älvdalskan och dels för att tinget hölls i Sveg som då var norskt och man talade fornnorska.

Eftersom befolkningstrycket var större söderifrån så kan man gissa att det var hit älvdalsborna hade nått med slåtterängar, fiske eller jakt. Men platsen anser jag otvetydigt vara någonstans längs Allmunvägen i närheten av Rödhällan.

Vi ska komma ihåg att nedteckningen skedde i Sveg där man då talade fornnorska. Min gissning är därför att platsen avser Särna-rået ur Härjedalingarna synvinkel och att platsen kan ha varit den bortre gränsen för Särna mot Älvdalingarna. Vi vet att ordet 'rå' är mycket gammalt och skulle man då kunna tänka sig att Särna-rået har uttalats på fornnorska. Detta muntliga vittnesbörd skulle sedan då fås ner på pränt av någon skrivkunnig person, oftast en präst. Kan ’Särn-rået’ då bli ’Sannr’ och i skriven form 'Sannar'? Tja, kanske det...

Trollgrav

Slutligen når vi Trollgrav som är en djup ravin med fantastisk växtlighet inne på Älvdalsskogen. För tydlighetens skull ska vi redan nu säga att det är södra Trollgrav vid Granån som avses. Detta råmärke har man med få undantag varit överens om i många år.

Skriv gärna en kommentar...

På julafton lottar jag ut ett pris bland alla er som skriver. Vinnaren får ett presentkort hos Pyssel og Navlelo på Storvegen 8 i Trysil!



Skrivet av Stefan     Uppdaterad 2017-12-23

« Tillbaka       |       Till topps, bestefar!